Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag känner bara att jag inte kan få ur mig allt jag känner, för det mesta jag känner är skuld. Skuld över att folk tycker om mig, skuld över att jag fortsätter ta till mig nya folk till det här livet, livet jag inte ens är säker på att jag vill ha. Och det är därför jag känner mig skyldig, jag är älskad av så många, varför kan inte jag älska mig själv och mitt liv?
Det känns inte som att jag lever för min egen skull, utan för alla i min närhet.
Varför har jag så svårt för att känna någonting alls längre?, iallafall positiva saker. Jag säger till folk att jag älskar eller tycker om dom, att jag är stolt över dom och att dom gör mig glada, även om jag vet att det egentligen är sant så känner jag det inte.
Jag vet också egentligen att det kommer bli bättre, jag kommer må bättre, jag har ju mått bättre förut.
Det enda jag vet säkert just nu är att jag lever, men att jag inte gör det för min skull. Jag vet inte ens om jag tycker det är jobbigt att vara så omtyckt eller om det är något positivt. Jag känner inte att jag vill leva, men jag vill inte såra någon.