travelsize.blogg.se

kontakt: travelsize@live.se

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Kategori:Tankar

Lyssnar på boken med samma titel som min rubrik. En självbiografi av Ann Heberlein.
Hennes tankar kring sitt mående och syn på mat och livet stämmer så bra ihop med vad jag själv tänker och tycker. Det är galet, och det skrämmer mig lite då jag faktiskt lär mig mer om allvaret i min sjukdom. Jag var nära att ge upp nu, halva boken igenom, för jag tycker inte om att vara rädd för mig själv. Men jag tänker ta mig igenom den, det hela kan ju hjälpa mig i slutändan, att förstå mig själv och mitt mående mer.
Jag kan dock rekommendera den för folk som inte förstår sig på depression och ångest. Det kanske kan få dom att förstå att det inte handlar om att ta sig i kragen och rycka upp sig för att bli frisk. En av mina kära vänner sa en gång den utomordentligt kloka kommentaren angående sådana uttalanden; "det är som att säga åt en rullstolsburen att resa sig upp och gå istället för att sitta ner och lata sig". Om bara fler kunde inse detta, så man slapp försöka förklara hela tiden varför man är sjukskriven. Nu vill jag dock inte jämföra mig med en rullstolsburen, eftersom jag tror mig kunna resa mig upp ur rullstolen och lära mig gå igen. Men det måste få ta sin tid. Det är inget jag kan stressa fram, försöker jag gå för tidigt kommer jag säkerligen bli sittandes igen.
Jag har trots allt gjort framsteg i mitt mående det senaste året, enligt min handledare på arbetsträningen. Jag behöver inte ta lika lång tid på mig som tidigare att ta mig samman efter tråkiga nyheter. Och jag blir glad över att andra lägger märke till mina framsteg. Jag har ofta svårt att själv se dom, men jag vet ändå att dom finns. Trots att hösten rullar in över oss för fullt med dess mörker, känner jag inte den maktlöshet jag tidigare känt, jag vill inte ligga kvar i sängen och gömma mig för livet, jag har inte mardrömmar särskilt ofta. Det går alltså framåt, och jag börjar nästan kunna se en framtid för mig. Det skrämmer mig fortfarande att tänka för långt fram, men någon vecka eller ibland även någon månad går bra.
Jag kämpar på, och jag tycker jag gör det bra.