Jag är så äckligt less på mitt mående nu att jag inte vet vart fan jag ska ta vägen. Jag vill kunna känna saker igen utan att behöva bryta ihop. Sedan vet jag att jag egentligen inte dör av att bryta ihop, men när jag bryter ihop är allt jag vill att just dö. Jag kanske borde ta mig till akuten på psyk när jag mår såhär, men nu kommer jag ju ändå få träffa en ny läkare om 2 dagar, så jag kan nog stå ut. Jag mår illa, vill kräkas, men jag vet att knuten av tomhet jag har i magen inte försvinner för det. Och då är den enda effekten av att spy halsont, eftersom jag ibland inte slutar spy förrän det är tomt i magen. Jag har så mycket saker att ta tag i här hemma att jag inte kan fokusera på en sak, då börjar det snurra i huvudet så fort jag försöker börja med något, så jag lägger mig och gör absolut ingenting istället. Ologiskt som fan, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har blivit helt matt efter julfirandet. Det känns som jag vill stänga in mig i mitt hem, inte se eller prata med en människa på typ en månad minst. Men så funkar inte livet. Men ibland önskar jag att man som människa kunde få gå i ide. Så man fick slippa domhär mörka månaderna. Jag behöver värme och solsken, det ger mig ett visst hopp om att allt någon dag kommer bli bra, eller iallafall meningsfullt. När det är mörkt och kallt har jag svårt att se framåt överhuvudtaget. Jag avskyr att klaga på nätet, men nu är det inte många som läser det här, och om ni tycker jag är dryg så ber jag om ursäkt. Men jag måste få ur mig min irritation över den här jävla sjukdomen på något sätt.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag känner bara att jag inte kan få ur mig allt jag känner, för det mesta jag känner är skuld. Skuld över att folk tycker om mig, skuld över att jag fortsätter ta till mig nya folk till det här livet, livet jag inte ens är säker på att jag vill ha. Och det är därför jag känner mig skyldig, jag är älskad av så många, varför kan inte jag älska mig själv och mitt liv? Det känns inte som att jag lever för min egen skull, utan för alla i min närhet. Varför har jag så svårt för att känna någonting alls längre?, iallafall positiva saker. Jag säger till folk att jag älskar eller tycker om dom, att jag är stolt över dom och att dom gör mig glada, även om jag vet att det egentligen är sant så känner jag det inte. Jag vet också egentligen att det kommer bli bättre, jag kommer må bättre, jag har ju mått bättre förut. Det enda jag vet säkert just nu är att jag lever, men att jag inte gör det för min skull. Jag vet inte ens om jag tycker det är jobbigt att vara så omtyckt eller om det är något positivt. Jag känner inte att jag vill leva, men jag vill inte såra någon.
