travelsize.blogg.se

Du gör hela min själ varm, även om du är 800mil bort. 

"Helt rätt. Du följer ditt hjärta så följer jag efter."

Längtan efter dig och vår framtid gnager i mig.

Det är på sommaren det händer, sägs det. Ja. Den här sommaren har jag checkat av tillräckligt med goals på min bucket list. Jag brukar säga, att allt ska man väl testa en gång. Förutom saker som på något sätt kan skada eller såra andra på ett personligt plan.
Jag har gjort många saker jag aldrig gjort förr, testat saker jag aldrig trodde jag skulle våga. Och jag känner mig så himla mycket mer levande än jag någonsin gjort tidigare. Jag älskar den här tiden jag har, den som är helt i mitt eget våld. Visst har jag gjort en del dumheter som jag ångrar rejält, för att det har förvirrat människor som inte förstår sig på mig. Men jag kan inte hjälpa att jag är så speciell som jag är, och allt jag kan göra i efterhand är att be om ursäkt, vilket jag gjort. Sen får tiden bestämma om eventuella oklarheter löser sig.
Att vara singel just det här året, jag tror det var meningen att jag skulle vara det. Hade jag inte varit det hade jag aldrig växt så mycket som jag gjort i mig själv, hade aldrig lärt mig att förstå så mycket om mig själv och mina känslor. Jag börjar förstå mig på att hantera situationer jag valt att skjuta undan annars. Förstå mig på mina djupare känslor, att kunna hantera mina ups and downs bättre. Inte helt, men absolut bättre.
Den här sommaren har varit -ursäkta språket- JÄVLIGT viktig för min personliga utveckling mot ett bättre mående. Jag vill säga hej, tack och förlåt till alla som väljer att ta till sig utav det. Nya bekantskaper, gamla vänner och ja, precis alla som väljer att ta åt sig av det alternativ dom tycker passar dom bäst. Ni alla har gjort denna sommar så oerhört betydelsefull för mig. Tack, tack från hela min själ.
Sen, en extra stjärna till min Mr.Grey, som har funnits där för mig under gott och ont under större delen av det här året. Jag vill bara att du ska må bra, slippa din smärta, och komma hem och lära mig en helt ny sida av livet.

Det är SÅ JÄVLA ROLIGT att lära folk att tycka om nya saker och upplevelser.

I'm a bad teacher. No need for further explanation. 

Eller bad, det beror väl på hur man ser på saken.

 

Upplevelsen som jag väntat på är dock fortfarande enbart en dröm. Vilket egentligen suger, men jag kan inte släppa den. För han är fantastisk, och inget kan locka mig på andra tankar.

 

När varenda liten del av mitt inte ilar, skär och exploderar, allt på samma gång, är det då konstigt att jag gör vad jag kan för att glömma den smärtan, om ens bara för en liten stund? 

Att sedan prioritera ett självskadebeteende framför ett annat är väl inte det bästa alternativet, men hellre det alternativet jag nu valt än det som lättare kan döda mig på kort sikt. 

KBT fungerade inte, mitt mående är för dåligt. Det är tydligen svårt att förbättra sin ångest när depressionen är så pass allvarlig.

Jag har i alla fall börjat känna att jag kan öppna upp mig för vissa människor.

Mina katter är det bästa som har hänt mig. Utan dom skulle jag kanske inte sitta här idag.

För att må såhär och att leva, det är väl bättre än att inte existera alls? Jag har i alla fall den inställningen att det kommer bli bättre. Jag kommer må bättre. 

Men fram tills dess behöver jag förståelse från mina närmsta. 

Jag önskar att det var så lätt som alla säger, att rycka upp sig. 

Jag kämpar varje dag, jag fortsätter försöka. Är inte det att rycka upp sig nog? Jag kommer inte bli frisk genom stress. Det är för sjutton stress som fått mig att hamna här. Det var stress som gjorde att jag slutade äta för mer än 2 år sedan. Det är stress som gör att jag sover dåligt. 

Min tillfrisknad måste få ta tid, hur gärna jag än vill vara frisk nu så hjälper det inte att skynda. Jag kan inte låtsas att allt är bra när jag set det mesta i grådaskiga färger. 

Jag behöver trygghet, lugn, stabilitet, fasta tider, planering och vilja för att ta mig mot tillfrisknad.

Ibland funderar jag mycket över om jag bara gjort allt svårare för mig med några av mina val. Troligtvis är mina misstankar sanna.

Vissa saker vet jag inte med säkerhet. Jag vill ha en bättre grund innan jag kan ge ett rakt svar på saker.

Dessutom har jag svårt att lita på folk. Finns inte många som kan säga att dom vet mycket om mig, och det är för att jag vill ha det så. Jag har många ytliga vänskaper, men jag tycker ändå om dom lika mycket som dom jag har djupare relationer till. Men för att jag ska öppna mina tankar för någon vill jag ha en säkerhet på att denna människa stannar i mitt liv och ger lika mycket energi som den tar.

Det finns folk jag öppnat mig för som inte visar tilltro till vad jag har att säga. Hur ska jag kunna släppa en sådan sak? 

Jag har öppnat mig om saker som har varit väldigt jobbiga för mig att erkänna, jag har väldigt få tillfällen fått ord tillbaka som en käftsmäll. När folk vägrar tro mig för att dom tror mer på en annan historia. Jag snackar sällan skit. Lägger jag ner energi på något som kan tolkas som skitsnack så är det oftast min historia som stämmer. Jag ljuger inte om saker. Pratar jag om något så brukar jg också nämna källan till varifrån jag hört det, eller att det endast är något jag hört och att jag inte kan veta säkert. 

Där kommer "jag vet inte" bra in när någon frågar mig om ett rykte jag inte varit ögonvittne till. 

Men, hur mår du? Vad tänker du på? Varför gör du så? Där får man inte svara "jag vet inte". 

Men jag orkar fucking inte tänka efter varje gång någon frågar mig något. Ska jag ljuga, le, och säga att allt är bra? Jag kan inte det. Istället har jag valt att isolera mig hemma. Skitbra.

Jag orkar inte vara glad när jag egentligen inte är det.

Och hur mår jag? Jag är nere. Varför då? Suck. Jaa, vart ska jag börja. 

Jag har jättesvårt att känna någon glädje och ens känna att det är värt att ta sig upp ur sängen. Jag gör det för att jag måste gå till arbetsträningen på vardagarna. Annars hade jag gärna gömt mig för världen under mitt täcke. Varför då? För att världen är grym och mörk, speciellt på hösten, då är allt man ser mörker. Visst är det fint i 1-2 veckor innan alla löv blir bruna och faller till backen. Men sen ser allting grått och dött ut. Jävligt uppiggande. Dom dagarna solen skiner har jag lite lättare att ta mig upp, ibland kan jag till och med le helt av mig självt, utan att jag måste tvinga fram det. Jag blir alltid lika förvånad när det sker. Annars lyckas nästan bara mina katter att få mig att le ärligt. Jag önskar att jag kunde få gå i ide under hösten och vintern, och vakna upp igen när knopparna börjar synas på träd och buskar. Jag fungerar helt enkelt inte under hösten. Det känns som att jag lever mitt liv på ett rullband. Jag går upp, kanske hinner jag äta frukost, duschar, klär på mig, går till bussen, är på arbetsträningen, åker hem, äter något, sen är jag hemma, och det är då man måste börja tänka. Då går allt sönder. Jag lyckas ändå hålla mig vaken, men jag känner inte glädje över någonting jag gör. Jag kan säga att jag skulle vilja göra vissa saker, det jag egentligen menar är att jag önskar att jag skulle ha viljan att göra dom sakerna. Det känns som alla mina känslor har tagit semester, för dom existerar inte inom mig längre. Jag känner ingenting. Inte glädje, inte lycka, inte kärlek, inte hat. Jag är likgiltig till nästan allt. Det är oerhört jobbigt att känna så. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Det känns inte värt att göra någonting när jag ändå inte kommer vara glad över att jag gjorde det. Jag är ju inte ledsen över att jag inte gör det. Jag känner ingenting. 

Istället för att svara med det här, så väljer jag att svara "jag vet inte", för det gör allt så mycket lättare.

Livet blir så mycket lugnare och skönare när man är ensam.

Så jag ser inte längre ordet ensam som något negativt, utan snarare betyder ordet stillhet och trygghet. Jag vet att jag endast kan lita på mig själv till 100% och jag känner mig trygg med det. Ordet betyder också ingen stress. Jag har väldigt svårt för att hantera stress och har oerhört svårt för impulsiva händelser. Jag kan få en oerhört svår ångest över saker som planeras en vecka i förskott för att jag tycker att min hjärna inte hinner ställa om sig på den lilla tiden. Men när jag är ensam och bara behöver tänka på mig, och får planera allt i min takt, då fungerar hela jag mycket lättare, både fysiskt och psykiskt. 

Min insikt i detta, att ensamhet är något som är bra för mig, gör mig både glad och lugn, samtidigt som det gör mig oerhört förvirrad. Men det är skönt att äntligen känna sig trygg med någonting, även om det ännu bara är mig själv jag kan känna mig trygg med.

Kan någon vara bussig att förklara för mig hur det ska bli jämställt mellan män och kvinnor i vårat land när vi fortsätter tillåta denna invandring? Många av invandrarna har (som de flesta som har öppnat ögonen vet) en helt skev kvinnosyn, inte bara männen utan också kvinnorna. 

För om man vill ändra deras levnadssätt, då är man ju rasist(?!). 

Kan någon förklara för mig hur vi ska på ett bussigt sätt säga till dom att deras levnadssätt inte är önskade här, men att dom är det? Inte mentalt sett, utan enbart av deras mänskliga existens, hur kan man säga att det är en human invandringsstrategi? 

I en moské har kvinnor och män skilda bönesalar. Vart ska en människa som vill kalla sig hen placeras där? Varför ska vi acceptera deras könsklyftor bara för att dom inte kommer från vårt land? Att vi placerar invandrare på en piedestal är ingen nyhet. Gissa varför det är hit dom vill utvandra.

Jag förstår inte hur man tänker, som feminist och samtidigt främlingsvänlig, eller vad man ska kalla det. 

Ge min gärna ett vettigt svar, så jag slipper sitta här och fundera.

Men, Sverige är en demokrati och varje röst räknas. Är det något detta parti har att tillföra som andra partier saknar, och är folkinvalda i riksdagen, så måste jag acceptera deras existens.

Alla som värderar sin egen röst bör värdera sina medmänniskors röst i detta land.

Jag är så less på all denna smutskastning hit och dit, framförallt på Sverigedemokraterna.

Om ni nu är så rädda att partiet ni väljer i valet förlorar röster till något parti ni avskyr, varför inte frammana allt bra med partiet ni sympatiserar med istället för att ge mer reklam till övriga partier? 

För dålig uppmärksamhet är fortfarande uppmärksamhet.

Varför inte engagera sig mer i hur man vill ett samhälle ska fungera och framföra det till resterande människor ikring sig med den värdighet ert valda parti förtjänar? 

Jag tycker det är bra att demokrati finns, men att göra det till något negativt är bara respektlöst, det frammanar ilska och bryter relationer på ett oerhört onödigt stadie.

Visa kärlek till den politik du tycker om, istället för att visa hat till den politik du avskyr.

Jag har varit där, jag har hatat. Det är en jobbig situation där alltför mycket energi går till spillo. Jag har istället valt att acceptera nu, att olika partier existerar för människor tycker olika. Det kommer alltid vara så.

F! får gärna vara en del av riksdagen om det är vad över 4% av Sveriges befolkning sympatiserar med, trots att dom aldrig skulle få min röst. Jag kan säga så utan att hata. Och det är väldigt skönt.

Punkt.