travelsize.blogg.se

När varenda liten del av mitt inte ilar, skär och exploderar, allt på samma gång, är det då konstigt att jag gör vad jag kan för att glömma den smärtan, om ens bara för en liten stund? 

Att sedan prioritera ett självskadebeteende framför ett annat är väl inte det bästa alternativet, men hellre det alternativet jag nu valt än det som lättare kan döda mig på kort sikt. 

KBT fungerade inte, mitt mående är för dåligt. Det är tydligen svårt att förbättra sin ångest när depressionen är så pass allvarlig.

Jag har i alla fall börjat känna att jag kan öppna upp mig för vissa människor.

Mina katter är det bästa som har hänt mig. Utan dom skulle jag kanske inte sitta här idag.

För att må såhär och att leva, det är väl bättre än att inte existera alls? Jag har i alla fall den inställningen att det kommer bli bättre. Jag kommer må bättre. 

Men fram tills dess behöver jag förståelse från mina närmsta. 

Jag önskar att det var så lätt som alla säger, att rycka upp sig. 

Jag kämpar varje dag, jag fortsätter försöka. Är inte det att rycka upp sig nog? Jag kommer inte bli frisk genom stress. Det är för sjutton stress som fått mig att hamna här. Det var stress som gjorde att jag slutade äta för mer än 2 år sedan. Det är stress som gör att jag sover dåligt. 

Min tillfrisknad måste få ta tid, hur gärna jag än vill vara frisk nu så hjälper det inte att skynda. Jag kan inte låtsas att allt är bra när jag set det mesta i grådaskiga färger. 

Jag behöver trygghet, lugn, stabilitet, fasta tider, planering och vilja för att ta mig mot tillfrisknad.

Ibland funderar jag mycket över om jag bara gjort allt svårare för mig med några av mina val. Troligtvis är mina misstankar sanna.

Vissa saker vet jag inte med säkerhet. Jag vill ha en bättre grund innan jag kan ge ett rakt svar på saker.

Dessutom har jag svårt att lita på folk. Finns inte många som kan säga att dom vet mycket om mig, och det är för att jag vill ha det så. Jag har många ytliga vänskaper, men jag tycker ändå om dom lika mycket som dom jag har djupare relationer till. Men för att jag ska öppna mina tankar för någon vill jag ha en säkerhet på att denna människa stannar i mitt liv och ger lika mycket energi som den tar.

Det finns folk jag öppnat mig för som inte visar tilltro till vad jag har att säga. Hur ska jag kunna släppa en sådan sak? 

Jag har öppnat mig om saker som har varit väldigt jobbiga för mig att erkänna, jag har väldigt få tillfällen fått ord tillbaka som en käftsmäll. När folk vägrar tro mig för att dom tror mer på en annan historia. Jag snackar sällan skit. Lägger jag ner energi på något som kan tolkas som skitsnack så är det oftast min historia som stämmer. Jag ljuger inte om saker. Pratar jag om något så brukar jg också nämna källan till varifrån jag hört det, eller att det endast är något jag hört och att jag inte kan veta säkert. 

Där kommer "jag vet inte" bra in när någon frågar mig om ett rykte jag inte varit ögonvittne till. 

Men, hur mår du? Vad tänker du på? Varför gör du så? Där får man inte svara "jag vet inte". 

Men jag orkar fucking inte tänka efter varje gång någon frågar mig något. Ska jag ljuga, le, och säga att allt är bra? Jag kan inte det. Istället har jag valt att isolera mig hemma. Skitbra.

Jag orkar inte vara glad när jag egentligen inte är det.

Och hur mår jag? Jag är nere. Varför då? Suck. Jaa, vart ska jag börja. 

Jag har jättesvårt att känna någon glädje och ens känna att det är värt att ta sig upp ur sängen. Jag gör det för att jag måste gå till arbetsträningen på vardagarna. Annars hade jag gärna gömt mig för världen under mitt täcke. Varför då? För att världen är grym och mörk, speciellt på hösten, då är allt man ser mörker. Visst är det fint i 1-2 veckor innan alla löv blir bruna och faller till backen. Men sen ser allting grått och dött ut. Jävligt uppiggande. Dom dagarna solen skiner har jag lite lättare att ta mig upp, ibland kan jag till och med le helt av mig självt, utan att jag måste tvinga fram det. Jag blir alltid lika förvånad när det sker. Annars lyckas nästan bara mina katter att få mig att le ärligt. Jag önskar att jag kunde få gå i ide under hösten och vintern, och vakna upp igen när knopparna börjar synas på träd och buskar. Jag fungerar helt enkelt inte under hösten. Det känns som att jag lever mitt liv på ett rullband. Jag går upp, kanske hinner jag äta frukost, duschar, klär på mig, går till bussen, är på arbetsträningen, åker hem, äter något, sen är jag hemma, och det är då man måste börja tänka. Då går allt sönder. Jag lyckas ändå hålla mig vaken, men jag känner inte glädje över någonting jag gör. Jag kan säga att jag skulle vilja göra vissa saker, det jag egentligen menar är att jag önskar att jag skulle ha viljan att göra dom sakerna. Det känns som alla mina känslor har tagit semester, för dom existerar inte inom mig längre. Jag känner ingenting. Inte glädje, inte lycka, inte kärlek, inte hat. Jag är likgiltig till nästan allt. Det är oerhört jobbigt att känna så. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Det känns inte värt att göra någonting när jag ändå inte kommer vara glad över att jag gjorde det. Jag är ju inte ledsen över att jag inte gör det. Jag känner ingenting. 

Istället för att svara med det här, så väljer jag att svara "jag vet inte", för det gör allt så mycket lättare.

Livet blir så mycket lugnare och skönare när man är ensam.

Så jag ser inte längre ordet ensam som något negativt, utan snarare betyder ordet stillhet och trygghet. Jag vet att jag endast kan lita på mig själv till 100% och jag känner mig trygg med det. Ordet betyder också ingen stress. Jag har väldigt svårt för att hantera stress och har oerhört svårt för impulsiva händelser. Jag kan få en oerhört svår ångest över saker som planeras en vecka i förskott för att jag tycker att min hjärna inte hinner ställa om sig på den lilla tiden. Men när jag är ensam och bara behöver tänka på mig, och får planera allt i min takt, då fungerar hela jag mycket lättare, både fysiskt och psykiskt. 

Min insikt i detta, att ensamhet är något som är bra för mig, gör mig både glad och lugn, samtidigt som det gör mig oerhört förvirrad. Men det är skönt att äntligen känna sig trygg med någonting, även om det ännu bara är mig själv jag kan känna mig trygg med.

Kan någon vara bussig att förklara för mig hur det ska bli jämställt mellan män och kvinnor i vårat land när vi fortsätter tillåta denna invandring? Många av invandrarna har (som de flesta som har öppnat ögonen vet) en helt skev kvinnosyn, inte bara männen utan också kvinnorna. 

För om man vill ändra deras levnadssätt, då är man ju rasist(?!). 

Kan någon förklara för mig hur vi ska på ett bussigt sätt säga till dom att deras levnadssätt inte är önskade här, men att dom är det? Inte mentalt sett, utan enbart av deras mänskliga existens, hur kan man säga att det är en human invandringsstrategi? 

I en moské har kvinnor och män skilda bönesalar. Vart ska en människa som vill kalla sig hen placeras där? Varför ska vi acceptera deras könsklyftor bara för att dom inte kommer från vårt land? Att vi placerar invandrare på en piedestal är ingen nyhet. Gissa varför det är hit dom vill utvandra.

Jag förstår inte hur man tänker, som feminist och samtidigt främlingsvänlig, eller vad man ska kalla det. 

Ge min gärna ett vettigt svar, så jag slipper sitta här och fundera.

Will I lose it all?

Natten som nu är blev dock inget mildare än dagen. 

När det kommer en off-knapp för tankar i pillerform kommer jag kämpa som en dåre för att få lägga mina händer på dom.

Men just nu är jag trött på uttrycket "fake it 'till you make it". 

Jag vill stå på mållinjen och känna att "jag gjorde det, jag tog mig igenom det, jag klarade mig".

Men det finns ingen karta som visar vägen, och jag har gått vilse.

Nu är det såhär, att jag har lovat mig själv att inte skriva om saker som gör mig arg, eftersom jag bara kastar ur mig en massa dumt jag kanske ångrar senare.

 

 

 

Så, nu var det sagt, och sant. Såatteh.

Jag behöver vara arg ett tag, tills jag inser att jag inte har med saken att göra och kan släppa det. Men som det är nu så har det kokat inom mig sedan i lördags.

 

För övrigt är jag otroligt rädd för ett visst uttryck.

Idag har jag varit ute och promenerat. Mest för att det känns som jag inte har råd att åka buss. Det regnade ute. Men det var ändå trevligt. Skön temperatur och så gott som folk- och bilfritt på gatorna, och bra musik i lurarna.

 

Men trots att allt känns sådär lite för bra kan jag inte låta bli att tycka illa om vissa människor. 

Denna gång var det djurägare.

Jag gick nämligen förbi en liten klick hundbajs. Och då kom tankarna på bajs igång.

 

Det är otroligt många som klagar på hundägare som inte plockar upp efter sig. Det finns hundbajspåsar att ha med sig på promenaderna. När jag hade hund och slarvigt nog glömde ta med mig påsar, brukade jag ta samma runda igen och plocka upp det senare. Helt ärligt, inte varje gång. Men absolut om jag gick efter gångvägar som används flitigt.

När jag bodde i Stockholm hade dom stolpar med hundbajspåsar som folk kunde ta av, dessa var dock alltid slut när jag gick förbi dom, eller så fylldes dom bara inte på.

Sista sommardagarna är passerade. Nu är det höst på riktigt. Jag känner det i hela kroppen, sinnet sätter sig i slow-mode och vill inte samarbeta riktigt.
Jag lyssnar på min spellista jag tillägnat hösten, och det känns lite bättre. Lugna melodier med röster som mest låter som klagomål. Men det är skönt för själen att lyssna på, när det är såhär jag mår.

Sedan är det väl lite extra illa nu, när jag kommit hem till mitt inte längre så kära Gävle.
Jag hade det alldeles för bra i Stockholm och det känns mest jobbigt att vara hemma igen. Tråkiga stad.
Jag känner mig tom, och som jag sa till Andrea när vi var påväg tillbaka från våran promenad i söndags:
"Jag vill inte hem igen nu, när jag fått en touch av det goda livet".
Men hemma är jag ändå, och hemma lär jag väl förbli. Hur jobbigt och tråkigt det än känns.
Men det är här mitt riktiga liv är. Och min fantastiska pojkvän, som jag inte skulle lämna för något i världen. Det är han som håller mig kvar här i stan, annars hade jag troligtvis bott någon helt annanstans, helst mer söderut.

Jag saknar faktiskt att bo i Stockholm, kände jag nu i helgen. Man har precis allt så extremt nära. Skulle jag vilja börja plugga igen, finns det en linje jag gått och funderat på. Den skulle inte finnas där i stan, men vara på pendelvänligt avstånd.

Vad har Gävle att erbjuda mig, egentligen? Vet inte. Känns inte som jag kan bygga en ordentlig framtid här, karriärsmässigt. Inte för mig själv i alla fall. Känns som att staden på sin höjd skulle kunna erbjuda ett arbete jag kanske kan trivas med, men inte tar mig framåt i livet eller kan lära mig särskilt mycket nytt.
Vi har en av Sveriges sämsta högskolor dessutom. Skulle aldrig i världen söka in där igen. 

Finns en annan väg jag också vill ta i livet, som faktiskt skulle fungera att göra, eller åtminstone påbörja, här på hemmaplan. Men det kan jag ta upp en annan gång när jag har ork nog att få det i rullning. Har i alla fall tagit reda lite på hur jag kan agera för att ta mig in i branschen.

Allt jag egentligen ska fokusera på nu är att få igång min aptit, och med det min ork både till att må bättre psykiskt och fysiskt.
Funderar på att börja blogga om det också, som en liten extra push till att vilja äta och gå upp i vikt. Finns alldeles för lite hjälp och information om det ute på internet, tråkigt nog. Och jag är trött på att studsa runt till nya läkare hela tiden. Men äter jag inte bättre denna vecka, då ska jag frivilligt lägga in mig på dropp, om det går.

Jag hade rätt svårt att somna inatt.

Brukar för det mesta somna till en serie eller liknande. När jag är ensam vill jag gärna ha ljud i bakgrunden, just för att jag hör så mycket annat jag inte till vanligheten bör höra annars. 

Men jag låg bara och vred på mig, tillslut stängde jag av serien, och letade upp något fint att ha igång på Spotify.

Jag fastnade för en skiva med valsång och lugn musik. Journey of the Whales.

 

Det kan ha vara det bästa jag gjort för min sömn på länge tror jag, eller i alla fall för mina drömmar.

Jag drömde nämligen att jag simmade med delfiner. Hur underbart som helst.

Det var längesedan jag hade en så genomträngande lycklig dröm.

Jag tror jag tycker om min nya kurator, om jag ens vågar säga det redan i detta stadium.

Bara på första besöket gjorde hon bra mycket bättre intryck än min förra som jag inte alls klickade med.
Har tid igen på torsdag för nästa samtal.
Vi drog till och med ut på tiden idag, med en halvtimme, med min förra kurator satt jag och kollade på klockan och undrade när det skulle vara över medan hon satt och tittade på mig utan att säga så mycket alls.
Vi gick igenom mitt liv i stora drag idag, det är galet vad mycket man kan komma ihåg bara man öppnar upp sig för det.
Pratade mest högstadietiden och början av gymnasiet, nu är det bara resten kvar.
Hon ville i alla fall försöka fastställa om jag har depression som orsakar ångest, eller ångest som orsakar depression. Allt tyder på det senare, som tydligen kan vara svårare att behandla, i alla fall med mediciner, så det blir nog mycket samtal inom den kommande tiden. Jag är inte ens säker än på om jag vill börja med mediciner, jag vill veta så mycket mer om sådant först.

Men det ska bli skönt med samtalen, det kanske leder till att jag kan öppna upp mig mer till alla som står mig nära, och på så sätt bli mitt vanliga jag igen.

För övrigt känns det otroligt skönt att jag äntligen är i rullning med allt som bör få mig på rätt väg igen.
Nu saknas bara att komma igång med lite träning och bra mat så jag bygger upp immunförsvaret lite också.