travelsize.blogg.se

kontakt: [email protected]

Giving up

Kategori:Tankar

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag känner bara att jag inte kan få ur mig allt jag känner, för det mesta jag känner är skuld. Skuld över att folk tycker om mig, skuld över att jag fortsätter ta till mig nya folk till det här livet, livet jag inte ens är säker på att jag vill ha. Och det är därför jag känner mig skyldig, jag är älskad av så många, varför kan inte jag älska mig själv och mitt liv?
Det känns inte som att jag lever för min egen skull, utan för alla i min närhet.
Varför har jag så svårt för att känna någonting alls längre?, iallafall positiva saker. Jag säger till folk att jag älskar eller tycker om dom, att jag är stolt över dom och att dom gör mig glada, även om jag vet att det egentligen är sant så känner jag det inte.
Jag vet också egentligen att det kommer bli bättre, jag kommer må bättre, jag har ju mått bättre förut.
Det enda jag vet säkert just nu är att jag lever, men att jag inte gör det för min skull. Jag vet inte ens om jag tycker det är jobbigt att vara så omtyckt eller om det är något positivt. Jag känner inte att jag vill leva, men jag vill inte såra någon.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Kategori:Tankar

Lyssnar på boken med samma titel som min rubrik. En självbiografi av Ann Heberlein.
Hennes tankar kring sitt mående och syn på mat och livet stämmer så bra ihop med vad jag själv tänker och tycker. Det är galet, och det skrämmer mig lite då jag faktiskt lär mig mer om allvaret i min sjukdom. Jag var nära att ge upp nu, halva boken igenom, för jag tycker inte om att vara rädd för mig själv. Men jag tänker ta mig igenom den, det hela kan ju hjälpa mig i slutändan, att förstå mig själv och mitt mående mer.
Jag kan dock rekommendera den för folk som inte förstår sig på depression och ångest. Det kanske kan få dom att förstå att det inte handlar om att ta sig i kragen och rycka upp sig för att bli frisk. En av mina kära vänner sa en gång den utomordentligt kloka kommentaren angående sådana uttalanden; "det är som att säga åt en rullstolsburen att resa sig upp och gå istället för att sitta ner och lata sig". Om bara fler kunde inse detta, så man slapp försöka förklara hela tiden varför man är sjukskriven. Nu vill jag dock inte jämföra mig med en rullstolsburen, eftersom jag tror mig kunna resa mig upp ur rullstolen och lära mig gå igen. Men det måste få ta sin tid. Det är inget jag kan stressa fram, försöker jag gå för tidigt kommer jag säkerligen bli sittandes igen.
Jag har trots allt gjort framsteg i mitt mående det senaste året, enligt min handledare på arbetsträningen. Jag behöver inte ta lika lång tid på mig som tidigare att ta mig samman efter tråkiga nyheter. Och jag blir glad över att andra lägger märke till mina framsteg. Jag har ofta svårt att själv se dom, men jag vet ändå att dom finns. Trots att hösten rullar in över oss för fullt med dess mörker, känner jag inte den maktlöshet jag tidigare känt, jag vill inte ligga kvar i sängen och gömma mig för livet, jag har inte mardrömmar särskilt ofta. Det går alltså framåt, och jag börjar nästan kunna se en framtid för mig. Det skrämmer mig fortfarande att tänka för långt fram, men någon vecka eller ibland även någon månad går bra.
Jag kämpar på, och jag tycker jag gör det bra.

Förståelse

Kategori:Allmänt

Kan och orkar jag fortsätta med vetskapen om att någon förståelse inte existerar?
När varenda liten del av mitt inte ilar, skär och exploderar, allt på samma gång, är det då konstigt att jag gör vad jag kan för att glömma den smärtan, om ens bara för en liten stund? 
Att sedan prioritera ett självskadebeteende framför ett annat är väl inte det bästa alternativet, men hellre det alternativet jag nu valt än det som lättare kan döda mig på kort sikt. 

KBT fungerade inte, mitt mående är för dåligt. Det är tydligen svårt att förbättra sin ångest när depressionen är så pass allvarlig.
Jag har i alla fall börjat känna att jag kan öppna upp mig för vissa människor.

Mina katter är det bästa som har hänt mig. Utan dom skulle jag kanske inte sitta här idag.

För att må såhär och att leva, det är väl bättre än att inte existera alls? Jag har i alla fall den inställningen att det kommer bli bättre. Jag kommer må bättre. 
Men fram tills dess behöver jag förståelse från mina närmsta. 
Jag önskar att det var så lätt som alla säger, att rycka upp sig. 
Jag kämpar varje dag, jag fortsätter försöka. Är inte det att rycka upp sig nog? Jag kommer inte bli frisk genom stress. Det är för sjutton stress som fått mig att hamna här. Det var stress som gjorde att jag slutade äta för mer än 2 år sedan. Det är stress som gör att jag sover dåligt. 
Min tillfrisknad måste få ta tid, hur gärna jag än vill vara frisk nu så hjälper det inte att skynda. Jag kan inte låtsas att allt är bra när jag set det mesta i grådaskiga färger. 

Jag behöver trygghet, lugn, stabilitet, fasta tider, planering och vilja för att ta mig mot tillfrisknad.
Ibland funderar jag mycket över om jag bara gjort allt svårare för mig med några av mina val. Troligtvis är mina misstankar sanna.

Sista mötet

Kategori:Allmänt

Idag hade jag sista mötet med min kurator, summa sumarum efter våra 10 möten är att min depression är för djup för att kbt ska fungera för mig. Vad jag än gör känns det som jag står på det där förbannade rullbandet. Men nu hoppas jag på utredning hos psykiatrin så kanske jag kan få rätt medicinering. Det skulle vara skönt att känna sig mänsklig.

"Jag vet inte"

Kategori:Allmänt

Många påstår att uttrycket "jag vet inte" inte existerar. Visst kan det stämma, men det är så oerhört skönt att nämna det uttrycket istället för att dra hela vägen man själv kommit i labyrinten i sin skalle. 
Vissa saker vet jag inte med säkerhet. Jag vill ha en bättre grund innan jag kan ge ett rakt svar på saker.
Dessutom har jag svårt att lita på folk. Finns inte många som kan säga att dom vet mycket om mig, och det är för att jag vill ha det så. Jag har många ytliga vänskaper, men jag tycker ändå om dom lika mycket som dom jag har djupare relationer till. Men för att jag ska öppna mina tankar för någon vill jag ha en säkerhet på att denna människa stannar i mitt liv och ger lika mycket energi som den tar.
Det finns folk jag öppnat mig för som inte visar tilltro till vad jag har att säga. Hur ska jag kunna släppa en sådan sak? 
Jag har öppnat mig om saker som har varit väldigt jobbiga för mig att erkänna, jag har väldigt få tillfällen fått ord tillbaka som en käftsmäll. När folk vägrar tro mig för att dom tror mer på en annan historia. Jag snackar sällan skit. Lägger jag ner energi på något som kan tolkas som skitsnack så är det oftast min historia som stämmer. Jag ljuger inte om saker. Pratar jag om något så brukar jg också nämna källan till varifrån jag hört det, eller att det endast är något jag hört och att jag inte kan veta säkert. 
Där kommer "jag vet inte" bra in när någon frågar mig om ett rykte jag inte varit ögonvittne till. 
Men, hur mår du? Vad tänker du på? Varför gör du så? Där får man inte svara "jag vet inte". 
Men jag orkar fucking inte tänka efter varje gång någon frågar mig något. Ska jag ljuga, le, och säga att allt är bra? Jag kan inte det. Istället har jag valt att isolera mig hemma. Skitbra.
Jag orkar inte vara glad när jag egentligen inte är det.
Och hur mår jag? Jag är nere. Varför då? Suck. Jaa, vart ska jag börja. 
Jag har jättesvårt att känna någon glädje och ens känna att det är värt att ta sig upp ur sängen. Jag gör det för att jag måste gå till arbetsträningen på vardagarna. Annars hade jag gärna gömt mig för världen under mitt täcke. Varför då? För att världen är grym och mörk, speciellt på hösten, då är allt man ser mörker. Visst är det fint i 1-2 veckor innan alla löv blir bruna och faller till backen. Men sen ser allting grått och dött ut. Jävligt uppiggande. Dom dagarna solen skiner har jag lite lättare att ta mig upp, ibland kan jag till och med le helt av mig självt, utan att jag måste tvinga fram det. Jag blir alltid lika förvånad när det sker. Annars lyckas nästan bara mina katter att få mig att le ärligt. Jag önskar att jag kunde få gå i ide under hösten och vintern, och vakna upp igen när knopparna börjar synas på träd och buskar. Jag fungerar helt enkelt inte under hösten. Det känns som att jag lever mitt liv på ett rullband. Jag går upp, kanske hinner jag äta frukost, duschar, klär på mig, går till bussen, är på arbetsträningen, åker hem, äter något, sen är jag hemma, och det är då man måste börja tänka. Då går allt sönder. Jag lyckas ändå hålla mig vaken, men jag känner inte glädje över någonting jag gör. Jag kan säga att jag skulle vilja göra vissa saker, det jag egentligen menar är att jag önskar att jag skulle ha viljan att göra dom sakerna. Det känns som alla mina känslor har tagit semester, för dom existerar inte inom mig längre. Jag känner ingenting. Inte glädje, inte lycka, inte kärlek, inte hat. Jag är likgiltig till nästan allt. Det är oerhört jobbigt att känna så. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Det känns inte värt att göra någonting när jag ändå inte kommer vara glad över att jag gjorde det. Jag är ju inte ledsen över att jag inte gör det. Jag känner ingenting. 
Istället för att svara med det här, så väljer jag att svara "jag vet inte", för det gör allt så mycket lättare.

Livskvalitet?

Kategori:Allmänt

Jag har på senare upptäckt en sak med mig själv. Något som inte överensstämmer med mitt tidigare jag. Jag tycker väldigt mycket om att vara ensam. Det gör mig inget längre att bara vara hemma en helg, utan besök. Det är mest skönt. För då har jag inget att stressa upp mig över, inga tider utöver dom dagliga att passa. 
Livet blir så mycket lugnare och skönare när man är ensam.
Så jag ser inte längre ordet ensam som något negativt, utan snarare betyder ordet stillhet och trygghet. Jag vet att jag endast kan lita på mig själv till 100% och jag känner mig trygg med det. Ordet betyder också ingen stress. Jag har väldigt svårt för att hantera stress och har oerhört svårt för impulsiva händelser. Jag kan få en oerhört svår ångest över saker som planeras en vecka i förskott för att jag tycker att min hjärna inte hinner ställa om sig på den lilla tiden. Men när jag är ensam och bara behöver tänka på mig, och får planera allt i min takt, då fungerar hela jag mycket lättare, både fysiskt och psykiskt. 
Min insikt i detta, att ensamhet är något som är bra för mig, gör mig både glad och lugn, samtidigt som det gör mig oerhört förvirrad. Men det är skönt att äntligen känna sig trygg med någonting, även om det ännu bara är mig själv jag kan känna mig trygg med.

Jämställdhet?

Kategori:Allmänt

Jag har så svårt att förstå Sveriges politiska syn på jämställdhet och invandring. Alltså, inte bara jämställdheten mellan män och kvinnor, utan också mellan Sveriges invånare och invandrare.
Kan någon vara bussig att förklara för mig hur det ska bli jämställt mellan män och kvinnor i vårat land när vi fortsätter tillåta denna invandring? Många av invandrarna har (som de flesta som har öppnat ögonen vet) en helt skev kvinnosyn, inte bara männen utan också kvinnorna. 
För om man vill ändra deras levnadssätt, då är man ju rasist(?!). 
Kan någon förklara för mig hur vi ska på ett bussigt sätt säga till dom att deras levnadssätt inte är önskade här, men att dom är det? Inte mentalt sett, utan enbart av deras mänskliga existens, hur kan man säga att det är en human invandringsstrategi? 
I en moské har kvinnor och män skilda bönesalar. Vart ska en människa som vill kalla sig hen placeras där? Varför ska vi acceptera deras könsklyftor bara för att dom inte kommer från vårt land? Att vi placerar invandrare på en piedestal är ingen nyhet. Gissa varför det är hit dom vill utvandra.
Jag förstår inte hur man tänker, som feminist och samtidigt främlingsvänlig, eller vad man ska kalla det. 
Ge min gärna ett vettigt svar, så jag slipper sitta här och fundera.

Hallå?

Kategori:Tankar

Vad finns kvar?
Jag känner mig tom på allt.
Ork, känslor och gnista.
Poff.
Puff, puff, puff, te och kaffe.
Jag möblerar om hemma, när jag inte kan göra det i hjärnan.
När jag gjort det då?
Vad finns det kvar?

Things

Kategori:Allmänt

Those things, those little things that still can make me smile, those words. I'm gonna hold onto them as if my life was depending on it. Like a child holds on to its favorite toy, I'm gonna hold on to them. I'm sick and tired of faking my happiness. I'd be lost without those moments, and those words. But they scare me, those little things and those words, there's nothing that scares me more. 
Will I lose it all?

Mixing it up

Kategori:Tankar

21.00 - jag var så trött att jag mådde illa och lade mig. Det har nu gått 6,5 timmar. Jag är så less på mina insomningstabletter som endast får mig att somna, utan att jag har sovit färdigt så vaknar jag ändå.
Så nu tog jag både insomning- och sömntabletter för att kanske få sova ut för en gångs skull utan att vakna och ligga och vrida på sig.
Dessvärre är det tredje natten i rad jag tar mina insomningstabletter, så efter inatt måste jag vänta i några veckor ungefär om jag vill undkomma beroendet.
Hursomhelst, nu börjar motoriken i fingrarna försvinna och jag förstår inte vad som händer. Jag ska lägga ner detta nu. Jag orkar inte kolla och mobiltelefonen ser konstig ut, som om jag redan har kommit in i en drömvärld. Jag låter min dröm flyta på. Nu ropar dom på mig i drömmen så jag ska låta mig dras med på äventyren som kommer denna natt.

Nattsvart

Kategori:Allmänt

Onsdagen var fylld av ångest, med en skön och välbehövd paus hos familjen Savolainen. 
Natten som nu är blev dock inget mildare än dagen. 
När det kommer en off-knapp för tankar i pillerform kommer jag kämpa som en dåre för att få lägga mina händer på dom.
Jag kom till en ny insikt i tisdags, mina tankar har inte kunnat slappna av sedan dess. 
Hur länge ska det behöva vara såhär?
Hur länge ska jag må som jag gör?
Varför hjälper inte min medicin?
Kommer jag orka med att testa mig fram till en annan medicinering?
Jag orkar inte med att känna denna konstanta hopplöshet som tar över allt annat. 
Att leva med konstant depression är inte lätt. Lägg på en ordentlig dos med daglig ångest så finner man sig i min sinnesstämning.

Jag orkar inte med bytet av läkare. Träffar nummer 6(?) på fredag. Utländskt namn, hoppas han inte bryter på annat språk. Jag kan inte ta läkare med brytande svenska seriöst, ännu mindre lita på dom. 
Jag orkar inte med att förklara hur jag mår en gång till, än mindre varför. 
Jag vill ha en fast vårdkontakt, så jag kanske kan börja närma mig målet att bli frisk någon gång.
Jag känner så starkt för att ge upp allt, men det är inte värt det. Jag vill må bra, jag vill att min insida ska speglas av det yttre jag visar.
Men just nu är jag trött på uttrycket "fake it 'till you make it". 
Jag vill stå på mållinjen och känna att "jag gjorde det, jag tog mig igenom det, jag klarade mig".
Men det finns ingen karta som visar vägen, och jag har gått vilse.

Besvikelse

Kategori:Tankar

Nu är det såhär, att jag har lovat mig själv att inte skriva om saker som gör mig arg, eftersom jag bara kastar ur mig en massa dumt jag kanske ångrar senare.
 
MEN KAN DU SLUTA SÅRA FINA FLICKOR NÅGON GÅNG?!
 
Och hur mycket kan en människa egentligen få komma undan med?
 
Man beter sig inte så.
 
Snälla, lär dig bara säga HELA sanningen någon gång.
 
Så, nu var det sagt, och sant. Såatteh.
Jag behöver vara arg ett tag, tills jag inser att jag inte har med saken att göra och kan släppa det. Men som det är nu så har det kokat inom mig sedan i lördags.
 
För övrigt är jag otroligt rädd för ett visst uttryck.
Man blir som man umgås.

Ilska över naturliga saker

Kategori:Tankar

Idag har jag varit ute och promenerat. Mest för att det känns som jag inte har råd att åka buss. Det regnade ute. Men det var ändå trevligt. Skön temperatur och så gott som folk- och bilfritt på gatorna, och bra musik i lurarna.
 
Men trots att allt känns sådär lite för bra kan jag inte låta bli att tycka illa om vissa människor. 
Denna gång var det djurägare.
Jag gick nämligen förbi en liten klick hundbajs. Och då kom tankarna på bajs igång.
 
Det är otroligt många som klagar på hundägare som inte plockar upp efter sig. Det finns hundbajspåsar att ha med sig på promenaderna. När jag hade hund och slarvigt nog glömde ta med mig påsar, brukade jag ta samma runda igen och plocka upp det senare. Helt ärligt, inte varje gång. Men absolut om jag gick efter gångvägar som används flitigt.
När jag bodde i Stockholm hade dom stolpar med hundbajspåsar som folk kunde ta av, dessa var dock alltid slut när jag gick förbi dom, eller så fylldes dom bara inte på.
 
Hursom, för att komma till vad jag faktiskt tänkte på, vilket inte var hundbajs, utan hästbajs.
Visst förstår jag att man inte kan mocka undad det när man väl är ute och rider. Men för guds skull, håll då hästen borta från gångvägar om du inte planerat att åka och ta undan efter hästen efter er ridtur.
Seriöst, det här är inte okej. En hästs skit kan jämföras med 20-talet hundar i bajsmängd.
 
Därför kom jag till slutsatsen att alla hästägare (eller folk som rider på lånehästar längs vägar tillgängliga för allmänheten och inte tar undan skiten) som klagar på hundägare som inte plockar upp efter sig, borde få ett skott i pannan. 

Platt potatis

Kategori:Tankar

Jag äter chips.
Jag tappar ner chips i min BH, som jag har.
Betyder detta att jag har chipstuttar?

Höstkänslor

Kategori:Tankar

Sista sommardagarna är passerade. Nu är det höst på riktigt. Jag känner det i hela kroppen, sinnet sätter sig i slow-mode och vill inte samarbeta riktigt.
Jag lyssnar på min spellista jag tillägnat hösten, och det känns lite bättre. Lugna melodier med röster som mest låter som klagomål. Men det är skönt för själen att lyssna på, när det är såhär jag mår.

Sedan är det väl lite extra illa nu, när jag kommit hem till mitt inte längre så kära Gävle.
Jag hade det alldeles för bra i Stockholm och det känns mest jobbigt att vara hemma igen. Tråkiga stad.
Jag känner mig tom, och som jag sa till Andrea när vi var påväg tillbaka från våran promenad i söndags:
"Jag vill inte hem igen nu, när jag fått en touch av det goda livet".
Men hemma är jag ändå, och hemma lär jag väl förbli. Hur jobbigt och tråkigt det än känns.
Men det är här mitt riktiga liv är. Och min fantastiska pojkvän, som jag inte skulle lämna för något i världen. Det är han som håller mig kvar här i stan, annars hade jag troligtvis bott någon helt annanstans, helst mer söderut.

Jag saknar faktiskt att bo i Stockholm, kände jag nu i helgen. Man har precis allt så extremt nära. Skulle jag vilja börja plugga igen, finns det en linje jag gått och funderat på. Den skulle inte finnas där i stan, men vara på pendelvänligt avstånd.

Vad har Gävle att erbjuda mig, egentligen? Vet inte. Känns inte som jag kan bygga en ordentlig framtid här, karriärsmässigt. Inte för mig själv i alla fall. Känns som att staden på sin höjd skulle kunna erbjuda ett arbete jag kanske kan trivas med, men inte tar mig framåt i livet eller kan lära mig särskilt mycket nytt.
Vi har en av Sveriges sämsta högskolor dessutom. Skulle aldrig i världen söka in där igen. 

Finns en annan väg jag också vill ta i livet, som faktiskt skulle fungera att göra, eller åtminstone påbörja, här på hemmaplan. Men det kan jag ta upp en annan gång när jag har ork nog att få det i rullning. Har i alla fall tagit reda lite på hur jag kan agera för att ta mig in i branschen.

Allt jag egentligen ska fokusera på nu är att få igång min aptit, och med det min ork både till att må bättre psykiskt och fysiskt.
Funderar på att börja blogga om det också, som en liten extra push till att vilja äta och gå upp i vikt. Finns alldeles för lite hjälp och information om det ute på internet, tråkigt nog. Och jag är trött på att studsa runt till nya läkare hela tiden. Men äter jag inte bättre denna vecka, då ska jag frivilligt lägga in mig på dropp, om det går.

Journey of the Whales

Kategori:Musik

Jag hade rätt svårt att somna inatt.
Brukar för det mesta somna till en serie eller liknande. När jag är ensam vill jag gärna ha ljud i bakgrunden, just för att jag hör så mycket annat jag inte till vanligheten bör höra annars. 
Men jag låg bara och vred på mig, tillslut stängde jag av serien, och letade upp något fint att ha igång på Spotify.
Jag fastnade för en skiva med valsång och lugn musik. Journey of the Whales.
 
Det kan ha vara det bästa jag gjort för min sömn på länge tror jag, eller i alla fall för mina drömmar.
Jag drömde nämligen att jag simmade med delfiner. Hur underbart som helst.
Det var längesedan jag hade en så genomträngande lycklig dröm.

Thumbs up

Kategori:Tankar

Jag tror jag tycker om min nya kurator, om jag ens vågar säga det redan i detta stadium.
Bara på första besöket gjorde hon bra mycket bättre intryck än min förra som jag inte alls klickade med.
Har tid igen på torsdag för nästa samtal.
Vi drog till och med ut på tiden idag, med en halvtimme, med min förra kurator satt jag och kollade på klockan och undrade när det skulle vara över medan hon satt och tittade på mig utan att säga så mycket alls.
Vi gick igenom mitt liv i stora drag idag, det är galet vad mycket man kan komma ihåg bara man öppnar upp sig för det.
Pratade mest högstadietiden och början av gymnasiet, nu är det bara resten kvar.
Hon ville i alla fall försöka fastställa om jag har depression som orsakar ångest, eller ångest som orsakar depression. Allt tyder på det senare, som tydligen kan vara svårare att behandla, i alla fall med mediciner, så det blir nog mycket samtal inom den kommande tiden. Jag är inte ens säker än på om jag vill börja med mediciner, jag vill veta så mycket mer om sådant först.

Men det ska bli skönt med samtalen, det kanske leder till att jag kan öppna upp mig mer till alla som står mig nära, och på så sätt bli mitt vanliga jag igen.

För övrigt känns det otroligt skönt att jag äntligen är i rullning med allt som bör få mig på rätt väg igen.
Nu saknas bara att komma igång med lite träning och bra mat så jag bygger upp immunförsvaret lite också.

Varning för ras

Kategori:Tankar

Varför är jag så fasansfullt orolig?
Egentligen vet jag varför. Jag har börjat skita i precis allt och slutat uppskatta allt jag har i mitt liv.
Woooow, way too private information. Ja, justdet.

Men, det skitar man väl i. Som jag säger om det mesta idag.

Jag vaknade för en halvtimme sedan, jag vill egentligen sova mer, för det känns inte värt att vara vaken. Men jag kan inte somna om. Tankarna snurrar så pass mycket att jag blir yr och illamående.

Jag har tappat min framtidsvision helt, allt jag ser är mörker. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här situationen jag satt mig i.
Jag vet inte ens vem som kan hjälpa mig ur den, själv går ju tydligen inte för jag går bara runt i en ond cirkel.

Ska försöka komma i kontakt med psykiatrin, pratade med läkaren om det för en vecka sedan, men har inte hört något mer om det och det känns faktiskt som om det börjar krisa ihop sig nu, med allt.
Livet har i princip packat en resväska och är påväg ut ur dörren.
Jag vet inte vart mitt huvud är påväg och jag kan inte tänka klart.

Porcelain Doll

Kategori:Tankar

Skrev precis världens längsta inlägg, men vågade inte publicera det.
Det är inte värt vad som kan komma utav det.
Jag måste prata med någon. Som kan ägna en hel dag, eller två, åt min misär. Som kan ta den seriöst, och verkligen lyssna och försöka förstå. Försöka få mig att förstå.
Den här människan kan få se vad jag skrivit, jag sparar det i datorn.
Vad jag kan säga är att jag behöver hjälp, snart, annars vet jag inte vad som kommer hända.

Night Thoughts

Kategori:Tankar

Är jag vaken på natten brukar jag i vanliga fall tänka på saker som gör att jag mår dåligt eller sämre.
Brukar också vara sånt som gör att jag inte kan sova. Vilket är alldeles för ofta.

Inte inatt dock, jag vet inte om det är för att jag ligger och kollar på Cougar Town eller inte som mitt humör håller sig någorlunda stabilt, men en tanke har fastnat.

Hur reagerar en vindögd människa om man går fram och säger att man själv också kan kolla i kors?
Blir dom ledsna? Tar dom illa upp? Är man elak om man gör det?
Jag skulle vilja testa. Bara för att.