travelsize.blogg.se

kontakt: travelsize@live.se

"Jag vet inte"

Kategori:Allmänt

Många påstår att uttrycket "jag vet inte" inte existerar. Visst kan det stämma, men det är så oerhört skönt att nämna det uttrycket istället för att dra hela vägen man själv kommit i labyrinten i sin skalle. 
Vissa saker vet jag inte med säkerhet. Jag vill ha en bättre grund innan jag kan ge ett rakt svar på saker.
Dessutom har jag svårt att lita på folk. Finns inte många som kan säga att dom vet mycket om mig, och det är för att jag vill ha det så. Jag har många ytliga vänskaper, men jag tycker ändå om dom lika mycket som dom jag har djupare relationer till. Men för att jag ska öppna mina tankar för någon vill jag ha en säkerhet på att denna människa stannar i mitt liv och ger lika mycket energi som den tar.
Det finns folk jag öppnat mig för som inte visar tilltro till vad jag har att säga. Hur ska jag kunna släppa en sådan sak? 
Jag har öppnat mig om saker som har varit väldigt jobbiga för mig att erkänna, jag har väldigt få tillfällen fått ord tillbaka som en käftsmäll. När folk vägrar tro mig för att dom tror mer på en annan historia. Jag snackar sällan skit. Lägger jag ner energi på något som kan tolkas som skitsnack så är det oftast min historia som stämmer. Jag ljuger inte om saker. Pratar jag om något så brukar jg också nämna källan till varifrån jag hört det, eller att det endast är något jag hört och att jag inte kan veta säkert. 
Där kommer "jag vet inte" bra in när någon frågar mig om ett rykte jag inte varit ögonvittne till. 
Men, hur mår du? Vad tänker du på? Varför gör du så? Där får man inte svara "jag vet inte". 
Men jag orkar fucking inte tänka efter varje gång någon frågar mig något. Ska jag ljuga, le, och säga att allt är bra? Jag kan inte det. Istället har jag valt att isolera mig hemma. Skitbra.
Jag orkar inte vara glad när jag egentligen inte är det.
Och hur mår jag? Jag är nere. Varför då? Suck. Jaa, vart ska jag börja. 
Jag har jättesvårt att känna någon glädje och ens känna att det är värt att ta sig upp ur sängen. Jag gör det för att jag måste gå till arbetsträningen på vardagarna. Annars hade jag gärna gömt mig för världen under mitt täcke. Varför då? För att världen är grym och mörk, speciellt på hösten, då är allt man ser mörker. Visst är det fint i 1-2 veckor innan alla löv blir bruna och faller till backen. Men sen ser allting grått och dött ut. Jävligt uppiggande. Dom dagarna solen skiner har jag lite lättare att ta mig upp, ibland kan jag till och med le helt av mig självt, utan att jag måste tvinga fram det. Jag blir alltid lika förvånad när det sker. Annars lyckas nästan bara mina katter att få mig att le ärligt. Jag önskar att jag kunde få gå i ide under hösten och vintern, och vakna upp igen när knopparna börjar synas på träd och buskar. Jag fungerar helt enkelt inte under hösten. Det känns som att jag lever mitt liv på ett rullband. Jag går upp, kanske hinner jag äta frukost, duschar, klär på mig, går till bussen, är på arbetsträningen, åker hem, äter något, sen är jag hemma, och det är då man måste börja tänka. Då går allt sönder. Jag lyckas ändå hålla mig vaken, men jag känner inte glädje över någonting jag gör. Jag kan säga att jag skulle vilja göra vissa saker, det jag egentligen menar är att jag önskar att jag skulle ha viljan att göra dom sakerna. Det känns som alla mina känslor har tagit semester, för dom existerar inte inom mig längre. Jag känner ingenting. Inte glädje, inte lycka, inte kärlek, inte hat. Jag är likgiltig till nästan allt. Det är oerhört jobbigt att känna så. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det. Det känns inte värt att göra någonting när jag ändå inte kommer vara glad över att jag gjorde det. Jag är ju inte ledsen över att jag inte gör det. Jag känner ingenting. 
Istället för att svara med det här, så väljer jag att svara "jag vet inte", för det gör allt så mycket lättare.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: