Jag blir förvirrad. Om och om igen. Jag har inte rätt att vara arg över det här beteendet, men jag kan inte hjälpa det.
Jag vill inget annat än att kunna vara din vän, men vissa saker kommer jag inte kunna hantera då det är oerhört respektlöst.
Det hela bevisar bara hur rätt jag hade då du vägrade lyssna, över något jag hoppades inte var sant. Allt var andras ord, inte mina. Men mitt svar på det hela var att jag inte var trovärdig. Det här river upp gamla sår.
Jag är också bra på att överreagera, och jag hoppas innerligt att det här endast handlar om att min hjärna spelar mig ett elakt spratt. För om du skulle spela mig ett elakt spratt blir allt bara krångligt. Och jag orkar inte med mer krångligheter.
Min hjärna har gått i baklås, den här veckan har jag insett att jag inte längre vet vart eller vad jag vill. Det här med att kämpa för ett obefintligt mål, det går liksom inte.
Men jag tror jag ändå lyckats komma tillbaka i banan igen.
Jag har inte skött arbetsträningen alls detta år, fram tills i onsdags.
Jag har knappt varit där. Så vi pratade om att skära ner på timmar istället för att öka. Men jag bestämde mig för att försöka fortsätta med dom timmar jag haft. Jag vill inte ta steg tillbaka när jag vet att jag skött det bra i ett år.
Men det är riktigt tungt just nu. Det är knappt så jag orkar lyfta benen när jag går.
Det är som om jag går genom en tjock gröt, orkar knappt se efter vad jag gör.
Jag är rädd för att hopplösheten biter sig fast. Just nu gnager den efter mina fötter.
Så om jag får en kniv i ryggen nu, vet jag inte om jag kan hålla min redan sköra balans. Om man nu kan kalla det balans.
