Att sakna någon. Det är fan inge roligt. Kan jag ens kalla det att sakna? Längta efter en människa så det gör ont, det är nog en bättre beskrivning.
Det kommer och går i vågor, ibland är det en underbar längtan, ibland så plågsam att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag sover kasst om nätterna. Kan ju till viss del ha att göra med avsaknaden av medicin. Ska försöka komma ihåg att börja ta den igen på söndag.
Ett totalt meningslöst inlägg. Men, jag lever iallafall.