Förståelse
Kategori:Allmänt
När varenda liten del av mitt inte ilar, skär och exploderar, allt på samma gång, är det då konstigt att jag gör vad jag kan för att glömma den smärtan, om ens bara för en liten stund?
Att sedan prioritera ett självskadebeteende framför ett annat är väl inte det bästa alternativet, men hellre det alternativet jag nu valt än det som lättare kan döda mig på kort sikt.
KBT fungerade inte, mitt mående är för dåligt. Det är tydligen svårt att förbättra sin ångest när depressionen är så pass allvarlig.
Jag har i alla fall börjat känna att jag kan öppna upp mig för vissa människor.
Mina katter är det bästa som har hänt mig. Utan dom skulle jag kanske inte sitta här idag.
För att må såhär och att leva, det är väl bättre än att inte existera alls? Jag har i alla fall den inställningen att det kommer bli bättre. Jag kommer må bättre.
Men fram tills dess behöver jag förståelse från mina närmsta.
Jag önskar att det var så lätt som alla säger, att rycka upp sig.
Jag kämpar varje dag, jag fortsätter försöka. Är inte det att rycka upp sig nog? Jag kommer inte bli frisk genom stress. Det är för sjutton stress som fått mig att hamna här. Det var stress som gjorde att jag slutade äta för mer än 2 år sedan. Det är stress som gör att jag sover dåligt.
Min tillfrisknad måste få ta tid, hur gärna jag än vill vara frisk nu så hjälper det inte att skynda. Jag kan inte låtsas att allt är bra när jag set det mesta i grådaskiga färger.
Jag behöver trygghet, lugn, stabilitet, fasta tider, planering och vilja för att ta mig mot tillfrisknad.
Ibland funderar jag mycket över om jag bara gjort allt svårare för mig med några av mina val. Troligtvis är mina misstankar sanna.
