travelsize.blogg.se

Dom när man somnar i vettig tid, men sedan vaknar efter en timme igen och inte kan somna om. 

Det är värre nu än innan jag började med den nya medicinen. Den gör mig yr på kvällarna och nätterna, yr av trötthet. Det har fått mig att somna i nästan en vecka. Inatt när jag vaknade igen så tog jag en insomningstablett också. Men den ville inte slå till förrän nästan 2 timmar. Så jag har ju i alla fall sovit. Men med feberdrömmar och jag känner mig inte särskilt utvilad. 

Idag ska jag ha första träffen med min nya kurator så jag hade hoppats på att vara ganska klar i huvudet. 

Kaffe får bli min räddning idag. 

Vädret är ju åtminstone fint.

Will I lose it all?

Natten som nu är blev dock inget mildare än dagen. 

När det kommer en off-knapp för tankar i pillerform kommer jag kämpa som en dåre för att få lägga mina händer på dom.

Men just nu är jag trött på uttrycket "fake it 'till you make it". 

Jag vill stå på mållinjen och känna att "jag gjorde det, jag tog mig igenom det, jag klarade mig".

Men det finns ingen karta som visar vägen, och jag har gått vilse.

Jag lever. Egentligen.
Men jag kan inte sova.
Trots att det här är den enda dagen på nästan en vecka som jag inte sovit något under eftermiddagen.
Jag har istället ätit rätt duktigt, gymmat, varit på möte samt jobbat. Ändå kommer inte tröttheten.
Jag har lyssnat på sömnhypnos, inatt var första gången den inte fungerade. Jag är alldeles för uppe i varv.
Jag har dessutom bara druckit två koppar kaffe idag. En innan 12, den andra runt 15.
Jag kan inte få tyst på tankarna ikväll. Även om det inte är något vettigt, eller tungt, eller oroande, så vill inte min hjärna sova.

Nej, inatt är det ungefär såhär det är att vara jag;
Jag ligger och skrattar för mig själv åt dåliga ordskämt som jag kommer och tänka på.
Jag försöker planera den kommande träningen i huvudet.
Jag blir sugen på vin.
Jag tänker på min familj och hur mycket jag längtar tills jag träffar dom nästa gång.
Jag blir törstig och dricker vatten.
Jag tänker på katterna, kattsand, kattmat, leksaker, klor.
Jag blundar och tänker på vajande palmer och att jag ligger i en bubbelpool och myser.
Jag känner ett grymt sug efter att dammsuga.
Det kliar på benen.
Jag tänker på vad och hur jag ska göra på jobbet imorgon.
Jag saknar Toiva.
Jag tänker på vad jag ska äta i veckan.
Jag kollar Instagram.
Jag blundar och tänker på gymmet.
Jag har druckit för mycket vatten, måste gå och kissa.
Jag sätter mig och bloggar.
Nu kliar det på örsnibbarna.

Ja. Nu frågar jag mig själv? Ska jag ta en sömntablett, eller helt enkelt vara vaken till imorgon och sova efter jobbet?
Jag måste gå upp om lite mer än 5 timmar.
Jag har sovit 4 timmar på sömntabletterna en gång. Men oftast 7-8 timmar.
Om jag inte sover kommer jag rubba min aptit igen.
Sömnpiller it is.
Nattinatt.

Ikväll skulle vi ut och kalasa, jag, min syster och min kusin.  Men sedan kom en "code red" och vi gjorde upp andra planer.

Kusin Nea skulle upp tidigt imorgon och köra bil, så då bör hon ju inte vara ute och ränna på natten.

Istället tar min syster med mig på bio. Jepp, hon bjuder på hela köret. Vilken fantastisk syster jag har!

 

Som min syster uttryckte sig; "sen blir det mancandy!"

 

Channing Tatum och Jamie Foxx, i samma film. Kan inte bli mycket bättre. Eller jo. Men nej. 

Här ekar det högre än någonsin.

Jag har haft fullt upp med annat, bör kanske bli bättre på att skriva tidsinställda inlägg, vad vet jag.

 

Har hittills haft den bästa sommaren i mitt liv.

Nya erfarenheter, nya vyer, nya vänner.

 

Nu kommer jag ordbajsa massa skit jag behöver ha ur mig, ber om ursäkt för det såhär i förhand.

 

Känner mer och mer att jag tröttnar på Gävle. Eller mer på folket i Gävle. Dom flickor boendes här jag sett som mina närmaste vänner de senaste åren har antingen flyttat härifrån, eller slutat höra av sig. Jag orkar inte vara den som håller uppe kontakten hela tiden heller, hur tråkigt det än känns att släppa något.

Det är ju kul att känna hur viktig man är för andra. Tack.

Mina pojkar har jag ju i alla fall kvar. Även om det inte är alltför ofta jag träffar dom heller. Men vet att dom alltid finns där när jag behöver dom.

Allt illa jag någonsin sagt om det manliga könet är jag villig att ta tillbaka, för kvinnor är fanimig mycket värre, falskare och uppskattar inte vad dom har.

Ja, jag sa det. Och jag menade det.

 

Jag är så otroligt glad och tacksam över min finaste, mitt hjärta, min kärlek, min pojkvän. Han är det bästa som någonsin hänt mig.

Om jag är krånglig och dryg på honom ibland, är det bara jag som halkar in i gamla, dåliga vanor. Han förtjänar inte sådant, men står ut med det ändå. Älskade, vackra människa.

Han har visat mig så mycket nytt i livet, i princip allt som gör mig glad numera är tack vare honom. 

Både erfarenheter och vänner jag fått tack vare honom är sådant som får mitt inre att lysa av lycka. 

 

Just nu är jag otroligt trött efter månadens äventyr. Det tar väldigt mycket på min ork att umgås med så mycket folk och se så mycket nytt. Igår var jag en zombie som inte förstod någonting. Idag är det lite bättre. 

När orken är tillbaka ska jag försöka ta tag i att umgås med lite vänner, även om det krävs att jag tar första steget till det igen. Men alla förtjänar väl en till chans, hoppas jag. Det får visa sig då.

 

Nu ska jag lägga mig och dö lite smått i soffan, äta gottigheter och glo på min gamla favoritserie - The O.C.

Frustrationen som uppstår när man inte kommer ihåg människor.

Nu menar jag inte det här vanliga, att folk kommer och säger hej på stan, utan när man kommer och tänka på en person man vet hur man lärt känna, men inte har en aning om hur människan var som person.

Snubblade över en sådan nyss på Facebook, jag har ändå umgåtts rätt mycket med människan för ett par år sedan, men kommer inte ihåg någonting om hur personen i fråga är. Läskigt, hur man kan tappa bort en person så pass mycket. Men jag minns faktiskt ingenting, förutom varför jag har denne i min bekantskapskrets.

 

Sånthär gör att jag blir rädd för mig själv. Men samtidigt. Är inte personer tillräckligt speciella så brukar jag inte komma ihåg deras personlighet. 

Jag bör egentligen göra en storrensning av min Facebook, för jag har så himla många där som jag inte bryr mig det minsta om, vet att jag aldrig mer kommer umgås med, och så vidare. 

Men jag är så himla fjantig när det kommer till sådant också. Vill inte göra folk upprörda över att jag tagit bort dom. Samtidigt, varför skulle dom bli upprörda? Det handlar ju ändå om människor jag inte längre känner är en del av mitt liv. Så vad har vi då med varandra att göra, överhuvudtaget? Nä, precis. Inte ett dugg.

Men, jag vet inte om jag orkar. Det handlar om så många människor. Jag gjorde en rensning förut när jag hade över 1000 pers, tror det tog mig 2 timmar att ta bort ca 150 personer, för jag får sådan hemsk ångest när jag gör det. 

Nu har jag exakt 987 personer på min vännerlista, i skrivande stund. Skulle säkert kunna ta bort hälften.

 

Fy, vilket onödigt jävla inlägg det här var. Men, det skiter man väl i. 

Jag sitter hemma själv.

Har druckit två glas vin.

Tänkte åka ner på krogen och träffa vänner.

Febern slog till igen.

Jag har tråkigt och är bitter över att jag inte orkar åka till krogen.

Min pojkvän är i Stockholm och jag saknar honom.

Så jag skriver meningslösa saker. 

Förlåt om jag har slösat bort er tid, haha!

Fick medicin idag. Får se hur det går med den.
Hoppas på det bästa, fungerar den som det ska så är jag nog kvitt mina svårigheter på ett halvår! Så håll tummarna för mig och att jag slipper massa byte av medicinering!

Jag hade hoppats på att alla tandläkarbesök var över nu, skulle bara ta bort stygnen efter förra veckans operation nu på onsdag.

Men efter att ha knaprat mig igenom 20 tabletter Alvedon och 10 Ipren från torsdag kväll tills nu fick mig att acceptera att jag faktiskt har ont i tanden dom lagade för kanske två veckor sedan.

Det känns som den pulserar, och jag kan inte tugga utan att ha tagit 3 värktabletter en halvtimme innan.

 

Så jag ringde upp dom och fick en akuttid idag, hoppas dom kan göra något åt det, troligtvis behövs det göra en rotfyllning eftersom när dom lagade det så "råkade" dom öppna upp till pulpan, och det är ju troligtvis därför det gör så förbannat ont.

Det gjorde inte ont till en början, men jag råkade bita lite för hårt i något jag åt, och då började det spänna i den, först kändes det bara som en dödlig ilning, men nu gör det så pass ont att det dunkar i hela huvudet.

Jag försökte ignorera det, nu går det inte längre.

 

Kan man reklamera tandläkarbesök? Dom gjorde ju så det blev såhär. Jag hade inte ens ont i den innan, det ilade inget eller så, men dom ville ändå laga eftersom det var ett hål.

Nu har jag äntligen fått min djävulska tand utopererad.

Det var en spännande upplevelse, jag har tagit bort tänder förut men inget ingrepp har liknat detta.

Jag fick ha en operationsmössa på mig, för att inget hår skulle kunna komma i vägen.

Jag fick ha en operatinsduk över mig, som endast hade ett litet hål för näsa och mun.

Jag tror jag aldrig fått så många sprutstick med bedövning i munnen förut. 6-7 tror jag det var, på olika ställen.

Kände mig otroligt fin där, med endast näsa och mun synligt.

Det skrikande ljudet av sågen som dom använde för att ta bort tand och lite käkben med skrämde mig lite till en början, men man vande sig rätt snabbt.

Operationen tog en halvtimme mindre än beräknat för att allt gick så smidigt.

 

Nu behöver jag bara byta små bomullstussar i munnen var tjugonde minut, som suger upp allt blod som fortfarande rinner ut. Dom första två nästan droppade av blod när jag tog ut dom, ska byta den tredje nu och hoppas på att det snart börjar avta, för annars har jag nog fått med för några tussar hem...

Känner mig ovanligt stolt över mig själv idag faktiskt. Igår var första gången jag satte i löshår på en annan människa, och resultatet blev oväntat bra. I got skills!
Fick i mitt löshår idag också. Så nu ser man väl lite mer ut som en människa igen.

Kvällen kommer nu, med starkare drycker. Ut i dimman och flamsa runt lite såhär när jag saknar min pojkvän lite mer än annars.

Det är otroligt jobbigt att inte ha honom hemma. Det värsta är att det är något jag måste lära mig att leva med, eftersom han är ute och far hela tiden.
Så, jag hoppas jag är tillräckligt stark för att klara av det.