Nej, inte sånt till naglar eller bilar osv. Så grymt jävla less bara. Some things are too good to be true, I guess. Eller, det var väl ingen nyhet. Men nu ger jag fan upp. Orkar helt enkelt inte mer. Bygga upp förhoppningar som bara blir raserade fungerar inte när man till en början har ett svagt psyke. Jag kämpar dag för dag för att ens vilja fortsätta leva. Letar efter alla ljusglimtar som jag inte ska vilja släppa taget om. Men det är svårt. Och krävande. Så oerhört krävande att jag är trött hela tiden. Helgen var bra. Då var jag inte trött. Jag hade faktiskt rent utsagt roligt. Hör och häpna. Men så snart jag är tillbaka i verkligheten igen så vill jag helt enkelt inte. Tänkte skriva ett inlägg på någon mening bara. Är inte meningen att klaga. Jag vet att jag lever som en "lycklig lottad". Men känner ofta att jag så gärna skulle vilja byta liv med någon som har det sämre, någon som ingen skulle sakna. Har egentligen ingen större dröm än det. För jag kan påtagligt känna hur livskraften rinner ur mig. Funderade i över en månad på om jag ens skulle åka med tillbaka i Sverige igen. Men kunde inte göra så mot mina vänner, vill dom inget ont. Jag undrar hur man som bäst och minst smärtsamt för alla i sin närhet lämnar sitt liv? För jag vill inte ha det längre.
Jag är så äckligt less på mitt mående nu att jag inte vet vart fan jag ska ta vägen. Jag vill kunna känna saker igen utan att behöva bryta ihop. Sedan vet jag att jag egentligen inte dör av att bryta ihop, men när jag bryter ihop är allt jag vill att just dö. Jag kanske borde ta mig till akuten på psyk när jag mår såhär, men nu kommer jag ju ändå få träffa en ny läkare om 2 dagar, så jag kan nog stå ut. Jag mår illa, vill kräkas, men jag vet att knuten av tomhet jag har i magen inte försvinner för det. Och då är den enda effekten av att spy halsont, eftersom jag ibland inte slutar spy förrän det är tomt i magen. Jag har så mycket saker att ta tag i här hemma att jag inte kan fokusera på en sak, då börjar det snurra i huvudet så fort jag försöker börja med något, så jag lägger mig och gör absolut ingenting istället. Ologiskt som fan, men jag orkar helt enkelt inte. Jag har blivit helt matt efter julfirandet. Det känns som jag vill stänga in mig i mitt hem, inte se eller prata med en människa på typ en månad minst. Men så funkar inte livet. Men ibland önskar jag att man som människa kunde få gå i ide. Så man fick slippa domhär mörka månaderna. Jag behöver värme och solsken, det ger mig ett visst hopp om att allt någon dag kommer bli bra, eller iallafall meningsfullt. När det är mörkt och kallt har jag svårt att se framåt överhuvudtaget. Jag avskyr att klaga på nätet, men nu är det inte många som läser det här, och om ni tycker jag är dryg så ber jag om ursäkt. Men jag måste få ur mig min irritation över den här jävla sjukdomen på något sätt.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. Jag känner bara att jag inte kan få ur mig allt jag känner, för det mesta jag känner är skuld. Skuld över att folk tycker om mig, skuld över att jag fortsätter ta till mig nya folk till det här livet, livet jag inte ens är säker på att jag vill ha. Och det är därför jag känner mig skyldig, jag är älskad av så många, varför kan inte jag älska mig själv och mitt liv? Det känns inte som att jag lever för min egen skull, utan för alla i min närhet. Varför har jag så svårt för att känna någonting alls längre?, iallafall positiva saker. Jag säger till folk att jag älskar eller tycker om dom, att jag är stolt över dom och att dom gör mig glada, även om jag vet att det egentligen är sant så känner jag det inte. Jag vet också egentligen att det kommer bli bättre, jag kommer må bättre, jag har ju mått bättre förut. Det enda jag vet säkert just nu är att jag lever, men att jag inte gör det för min skull. Jag vet inte ens om jag tycker det är jobbigt att vara så omtyckt eller om det är något positivt. Jag känner inte att jag vill leva, men jag vill inte såra någon.
Mitt mående är långt ifrån stabilt just nu. Har kommit igång bra med träning och mat, men så kommer dom här dagarna då ingenting fungerar. Jag kan knappt tänka eller prata. Att hänga med i det enklaste samtalet känns som världens svåraste uppdrag. Jag funderar på om jag ska ta och promenera till sjukhuset, för jourmottagningen på psyk har ju trots allt öppet dygnet runt. Men jag vågar inte gå, jag är helt ärligt rädd för att glömma bort på vägen vart jag är påväg, känna att jag inte orkar gå längre och lägga mig ner i ett dike någonstans. För just idag känns precis allt totalt meningslöst. Jag känner ingen glädje över någonting. Frågar folk hur det är med mig svarar jag att jag lever, för det är i princip det enda jag är säker på i frågan om hur jag mår. Jag kan inte utveckla det mer än så.
Lyssnar på boken med samma titel som min rubrik. En självbiografi av Ann Heberlein. Hennes tankar kring sitt mående och syn på mat och livet stämmer så bra ihop med vad jag själv tänker och tycker. Det är galet, och det skrämmer mig lite då jag faktiskt lär mig mer om allvaret i min sjukdom. Jag var nära att ge upp nu, halva boken igenom, för jag tycker inte om att vara rädd för mig själv. Men jag tänker ta mig igenom den, det hela kan ju hjälpa mig i slutändan, att förstå mig själv och mitt mående mer. Jag kan dock rekommendera den för folk som inte förstår sig på depression och ångest. Det kanske kan få dom att förstå att det inte handlar om att ta sig i kragen och rycka upp sig för att bli frisk. En av mina kära vänner sa en gång den utomordentligt kloka kommentaren angående sådana uttalanden; "det är som att säga åt en rullstolsburen att resa sig upp och gå istället för att sitta ner och lata sig". Om bara fler kunde inse detta, så man slapp försöka förklara hela tiden varför man är sjukskriven. Nu vill jag dock inte jämföra mig med en rullstolsburen, eftersom jag tror mig kunna resa mig upp ur rullstolen och lära mig gå igen. Men det måste få ta sin tid. Det är inget jag kan stressa fram, försöker jag gå för tidigt kommer jag säkerligen bli sittandes igen. Jag har trots allt gjort framsteg i mitt mående det senaste året, enligt min handledare på arbetsträningen. Jag behöver inte ta lika lång tid på mig som tidigare att ta mig samman efter tråkiga nyheter. Och jag blir glad över att andra lägger märke till mina framsteg. Jag har ofta svårt att själv se dom, men jag vet ändå att dom finns. Trots att hösten rullar in över oss för fullt med dess mörker, känner jag inte den maktlöshet jag tidigare känt, jag vill inte ligga kvar i sängen och gömma mig för livet, jag har inte mardrömmar särskilt ofta. Det går alltså framåt, och jag börjar nästan kunna se en framtid för mig. Det skrämmer mig fortfarande att tänka för långt fram, men någon vecka eller ibland även någon månad går bra. Jag kämpar på, och jag tycker jag gör det bra.
På lördag får jag förhoppningsvis något typ av besked om framtiden, och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag längtar efter att bara få veta på ett ungefär hur det kommer se ut. Mitt kontrollbehov har fått sig ett par rejäla knyckar i år, men det är ju bara bra att jag lär mig att allt går det inte att ha koll på. Tror det har stärkt mig ännu ett snäpp. Har trots allt inte sett något klart sedan april.
Stockholmsplanerna blir också mer och mer tydliga, att få in en ordentlig fot i branschen jag verkligen vill jobba med hade jag aldrig kunnat tro skulle gå så här lätt och smärtfritt. Det lönar sig verkligen att sätta fram fötterna mot sina mål, håll aldrig tillbaka, sträck dig mot dina drömmar.
Snart kanske jag har den inom räckhåll, min framtid.
Det är på sommaren det händer, sägs det. Ja. Den här sommaren har jag checkat av tillräckligt med goals på min bucket list. Jag brukar säga, att allt ska man väl testa en gång. Förutom saker som på något sätt kan skada eller såra andra på ett personligt plan. Jag har gjort många saker jag aldrig gjort förr, testat saker jag aldrig trodde jag skulle våga. Och jag känner mig så himla mycket mer levande än jag någonsin gjort tidigare. Jag älskar den här tiden jag har, den som är helt i mitt eget våld. Visst har jag gjort en del dumheter som jag ångrar rejält, för att det har förvirrat människor som inte förstår sig på mig. Men jag kan inte hjälpa att jag är så speciell som jag är, och allt jag kan göra i efterhand är att be om ursäkt, vilket jag gjort. Sen får tiden bestämma om eventuella oklarheter löser sig. Att vara singel just det här året, jag tror det var meningen att jag skulle vara det. Hade jag inte varit det hade jag aldrig växt så mycket som jag gjort i mig själv, hade aldrig lärt mig att förstå så mycket om mig själv och mina känslor. Jag börjar förstå mig på att hantera situationer jag valt att skjuta undan annars. Förstå mig på mina djupare känslor, att kunna hantera mina ups and downs bättre. Inte helt, men absolut bättre. Den här sommaren har varit -ursäkta språket- JÄVLIGT viktig för min personliga utveckling mot ett bättre mående. Jag vill säga hej, tack och förlåt till alla som väljer att ta till sig utav det. Nya bekantskaper, gamla vänner och ja, precis alla som väljer att ta åt sig av det alternativ dom tycker passar dom bäst. Ni alla har gjort denna sommar så oerhört betydelsefull för mig. Tack, tack från hela min själ. Sen, en extra stjärna till min Mr.Grey, som har funnits där för mig under gott och ont under större delen av det här året. Jag vill bara att du ska må bra, slippa din smärta, och komma hem och lära mig en helt ny sida av livet.
Jag blir galen på att folk går apeshit på SL för att dom ger reklamplats åt Sverigedemokraterna. Att det är rasistiskt att be om ursäkt för tiggeriet, det förstår jag däremot inte. Jag tycker det är oerhört obehagligt med tiggare, ja jag är rentav rädd för dom. Och de senaste åren har antalet tiggare växt nå oerhört. Jag tar inte mina tankar och åsikter utifrån några siffror som kan bevisa ditt och datt, jag skriver bara vad jag själv upplever och ser. Jag vill också be om ursäkt för turister som kommer hit och behöver se det elände som egentligen inte hör hemma här. Och jag känner inte att jag är rasist för att jag tycker och tänker så. Det handlar helt om min egna rädsla för detta sätt att vara, så som de flesta tiggare har varit mot mig personligen. Jag känner mig personligt påhoppad när dom kommer fram och skallrar med slantar. När dom sedan Inte förstår ett nej och försöker övertyga en om att ge dom pengar, det är snäppet värre. Jag blir förbannad. Och det gör mig arg att folk främjer det här sätter att leva genom att ge dom pengar. Nej, jag blir för upprörd för att fortsätta. Hursomhelst älskar jag den nya reklamen! Tack för mig!
Att sakna någon. Det är fan inge roligt. Kan jag ens kalla det att sakna? Längta efter en människa så det gör ont, det är nog en bättre beskrivning. Det kommer och går i vågor, ibland är det en underbar längtan, ibland så plågsam att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag sover kasst om nätterna. Kan ju till viss del ha att göra med avsaknaden av medicin. Ska försöka komma ihåg att börja ta den igen på söndag. Ett totalt meningslöst inlägg. Men, jag lever iallafall.
Det är SÅ JÄVLA ROLIGT att lära folk att tycka om nya saker och upplevelser.
I'm a bad teacher. No need for further explanation.
Eller bad, det beror väl på hur man ser på saken.
Upplevelsen som jag väntat på är dock fortfarande enbart en dröm. Vilket egentligen suger, men jag kan inte släppa den. För han är fantastisk, och inget kan locka mig på andra tankar.
Juni närmar sig med stormsteg, och alla som har koll vet att då är det Dreamhack Summer som står på schemat. Kan inte beskriva hur mycket jag längtar efter att få träffa alla underbara människor igen!
En annan dröm håller på att bli verklighet, i skrivande stund. Jag får nämligen lägenheten omtapetserad. Ska bli så skönt med lite nytt och Mee en prägel av mig och mina val i hur jag vill bo. Kommer trivas ännu bättre här hemma, har trots allt stått ut med dom gamla fula tapeterna i fyra år.
Nu väntar jag bara på besked om att kunna förverkliga ännu en dröm. Men mer om det om allt går enligt mina förhoppningar.
